Han heter Georg. Tidigare en utåtriktad hantverkare med många affärskontakter och massor av intressen.
Han var 50 år gammal och  hade just skilt sig och frun höll på att flytta  ut . Mitt i flytten fick Georg en massiv hjärnblödning och vaknade på dödens rand.
- Men de stod runt sängen allihop, barnen, svärföräldrarna och alla grät.
- Då tänkte jag att NÄ du Georg: Du kan inte ge upp nu! brukar han berätta.

Så han överlevde.
Talet kom tillbaka och han kunde sitta upprät  med stöd i rullstolen så småningom.
Träningen var intensiv där på sjukhuset.
Tippbräda, träning i att stå så musklerna i kroppen återuppväcktes.
Vänsterbenet var värst ostyrigt.
På gymmet fick han sjukgymnastik och tränade sig upp ur rullstolen.
Dessutom hade Georg epileptiska anfall som gjorde att han rasade omkull i kramper.

När rehabiliteringen var över hamnade han i tystnaden hemma i lägenheten.
Yngsta dottern bor fortfarande hemma men Georg stod för matlagning och hemskötsel. Flickan gick i skolan.
Georg har ett temperament med mycket glädje och intensitet. Nu började den långa idoga gå-tråningen. För han hade gett sig f-n på att kunna gå bra och bli frisk igen.
Dag ut och dag in, timme ut och timme in gick han runt på trottoarerna med sin krycka.
När vädret bjöd på snö eller regn gick promenaderna genom inomhuscentrumet.
Glatt hälsade Georg på caféägarna och alla han sedan förr kände igen.

En dag kom en man från lokala strokeföreningen och hade blivit tipsad om att Georg hade fått stroke och behövde träffa folk. Mannen fikade, berättade om föreningens aktiviteter och bjöd in Georg till ett möte nästa vecka.
Georg kom. Glatt hoande stod han där och fick kaffe och handskakningar med namnpresentationer.
Men inte någon mer gång.
Ibland ringer han mannen i föreningen och pratar om annat. Men kommer gör han inte.
- Nej, jag vill inte träffa sjuka människor, förklarar Georg.

Nu är vi inte så sjuka i vår förening tycker vi. Många är mycket rörliga och de som inte är det kommer till möten eller aktiviteter och är med på sina egna villkor. Man får faktiskt vara som man är och det finns alltid någon som kan erbjuda en hjälpande hand om man behöver.
De flesta som träffas pratar inte mycket om sjukdomar utan om andra saker. Vi är ju inte bara de strokar vi gått igenom utan mycket mer. Vi har ju ganska mycket liv bakom oss och vi skaffar oss mer liv som vi har framför oss.

Men när man träffar någon som gått igenom något liknande som man själv stärks den egna tilltron till att det går att gå vidare. Nya vänner är mycket värt.

Det vill inte Georg uppleva.