Sprutar vatten/ättika på dem. Duvorna.
Då flyger de iväg.
Är detta etiskt?
Bygga en fågelskrämma hinner jag inte.
Men jag försökt få en nära släkting att ta på sig uppgiften. Skrämma duvor - inte bygga skrämman.
Hon gör det säkert.
Livrädda verkar också krassefröna jag sådde vara. De vill inte växa upp ur jorden.
Jag som ber och bönar...
Idag ska jag jordförbättra i krukorna och försöka bära bort skräpkassar.
DN kommer igen och är roligare att läsa nu efter årets intensiva lästräning. Jag har verkligen ansträngt mig med läsandet. Vad som fått stryka på foten är filmtittandet. Man hinner inte allt i samma liv.
DN ger kilon att bära ut och bort. Två veckors tidning väger drygt fyra kilo. På ett år blir det minst 105 kilo.
De flesta nyheterna har redan meddelats i betydligt reducerat pratmängd version i radio och tv när jag läser dem i DN. Dessutom är tidningen tryckt någon gång vid 2 på natten och inte uppdaterad sen dess. Vilket nyheterna i radio och tv är. Märk nu att nyheter på nätet pratar jag inte ens om. Någon måtta på aktualitet får det väl vara. Man ska ju leva i nuet inte i nyet.
(Nu blev det kul, va? Sån där bokstavsvrängarhumor som vissa herrar 50+ tycker om)
Svårskrämd duva. (Vit o fin, säjer Jewel...men det är inte han som hackar loss betongbajset sen.)
Skrämda krasseplantor.I kväll kommer filmen Trädälskaren i SVT och den är gjord av en norrbottning från byn vid älven där min stuga står. Harads heter samhället. Tänk om filmen är gjord där???
Bara höra dialekten brukar vara som rena yogapasset för mina nerver...andningen fördjupas, synen skärps och spänningen i onda muskler blåser bort.
- Människor är så olika, som svågern brukar slå fast när man klagar över saker man inte får ihop.
Det är ju sant. De som är mest olika är väldigt roliga att läsa om i böcker och se på film. Kanske inte lika kul att arbeta ihop med?