Igår fyllde en bloggares mamma år och jag läste inlägget och började gråta. Min mamma kliver kring i mina tankar varje dag här uppe bland blåbären och tallarna. Det var sån tur att vi hann säga allt det vi hann få sagt under våra 47 år tillsammans.
Min mamma var spel-ledare i stugan intill här om sommaren när vi kusiner ville ha lekledning och spelsällskap. Hon kunde sånt. Ibland blev det skattsökarpromenader i lingonriset och ibland var det bokstavsspelet "Skrika högst" kring ett köksbord. Solen sken och ur radion hördes Trio med Bumba och Lill-Babs.
Här berättar Annannan om sin mamma. Jag började gråta en tår, vilket kan behövas en dag som den här.
Oj. Jag undrar vad mamma tycker om att hon och jag fick dig att gråta.
Jag hoppas att det var bra gråt, den där som man gråter över sådant som är fint och som inte längre finns, eller ibland till och med också medan det finns.