Det finns sandtag som jag har hoppat i när jag var barn och det finns ett vitt garage vid vägen som varit MIN farmors och farfars. Det finns en björkallé som vuxit igen och knappast går att urskilja.
Och det fanns idag två rävungar på gamla landsvägen och de var långsamma så jag hann faktiskt SE dem innan de försvann i diket.
De där rävungarna är väl inga rötter men landsvägen är rötter.
På den kom jag som barn i baksätet, bilsjuk åkande efter 110 mil, och det var en kringlig grusväg, hur lång som helst. Plötsligt svängde bilen neråt älven genom den vita björkalléen och sen såg man det oranga trähuset och den långa ladugårdslängan med bagarstuga i andra änden. DÄR var farmor med mjukkaka och röding och man drack äcklig mjölk som korna hade gjort med fett på. Hon hade rabarbersaft också.
- Lillstinta! kallade hon mig när jag var några år bara. Hon skrattade så hänghakan kluckade och hon var så mjuk. Man fick inte skrika hos farmor för farfar tålde inte sånt.
Hon var snäll, farmor och hon pratade så vacker dialekt . Det var mycket blommor på hennes klänning och hon hade glada färger.
Man var som på besök i en annan lukt och klockan tickade högt på ett annat gammalt sätt än den hemma. Köket var bond-stort och det fanns trasmattor som var som långa långa hopphagar över det stora golvet.
Folk kom in i köket utan att knacka och stannade en stund på kökssoffan borta mellan fönstren. Tiden gick sakta här. Det var många tysta luckor i pratet. Många blickar ut genom fönstret.
Posten fick man hämta hos grannen och vi småkusiner klev blygt in i hennes stora kök och vi neg.
- Vi tänkte hämta posten, sa vi.
- Vill ni ha en karamell, sa gamla tant W och höll fram en glasskål med lock och där i fanns hårda karameller.
- Man får inte ta emot karra av främmande människor, viskade vi till varandra, är tant W en främmande människa?
Tog vi någon karamell?
På natten kom farfar hem med väldigt stora laxar som räckte från hans midja nästan ner till golvet. Jag trodde att han hade stulit dem ur någon bassäng vid laxodlingen vi vattenkarftverket. Men senare har jag förstått att han drog upp dem själv rakt upp ur den blöta älven, jagad av mygg och björn.
Nu har jag sagt mitt.
.
Vilken återblick du skapat. Det var nästan lite obehagligt för mig, för hos mormor och morfar i tornedalen det kändes lite som där. Jag måste själv skriva ner lite tankar om minnet när jag kom dit som barn, innan jag glömmer =).
Jag har skrivit en liten beskrivning av var vår stuga är på min blogg och du är hjärtligt välkommen på en fika om du har vägarna förbi när vi finns i närheten.
Ha det bra - Margareta G