Mannen i hembygdsgården berättade att att han kände min farfar. När han var ung köpte hans familj ett hemman som tillhört hans frus föräldrar där det plötsligt fanns 6 barn utan mor och far eftersom båda föräldrarna dog med bara 17 dagars mellanrum. Där ingick en minst-dotter med utvecklingsstörning. Föräldrarna hade sagt till de övriga fem barnen att när vi är döda ska inte ni hålla på och bråka med det där (ta hand om henne) men den här mannen och hans fru tog hand om flickan. Hon var "omöjlig att lära något trots att hon varit till Piteå tre gånger där det fanns särskola". När flickan var 21 år kom överläkaren hem från Piteå och förklarade henne omyndig. Hon kunde tala och gå men såg mycket dåligt redan från födseln.
Men däremot var hon oerhört säker på att komma ihåg folks telefonnummer. Man ringde ju via telefonstation och begärde muntligen numret man skulle till och så fick telefonisten koppla en rätt med en sladd.
Vid köpet av hemmanet bad mannen min farfar om hjälp att upprätta köpehandlingarna.
- Ja det ska jag göra, svarade min farfar, men kom före klockan 7 på morgonen. För efter 7 kommer chaufförerna och jag har listor överallt som jag måste hålla reda på. Han hade åkeri med lastbilar på den tiden.
Så, före klockan 7 var den här mannen (förmodligen med sin far) där och fick hjälp att skriva kontraktet.
Minst-dottern hade de hand om ändå till hennes död och hon levde länge. Han tror att hon kunde bli så gammal för att hon fick bo i ett hem och slapp flytta till instutition. Men varför hon inte gick att ubilda förstår man fortfarande inte.
Nu är denna historielektion slut.
Mopeden är såld.
Granarna har oranga fingrar och ser jul-pyntade ut. Alla granarna. ALLA!
Det där var en fin historia.