Hur bra för hjärtat är det att äta godis?

Igår var jag på reunion-middag med några studiekompisar från förr.
Mycket mat, god mat och mycket prat.
Man skulle en i taget berätta hur bra det går för en i livet och jag blev sist.
Jobbet, äktenskapet, barnbarnen, barnens jobb i främmande länder.
Sånt skulle man berätta.

Jag gillar inte sånt ljugande, tänkte jag och försökte säga något oplanerat om jobbet som skulle låta bra.

- Du har gjort det fantastiskt! sa några av dem.

- Vilket? undrade jag.

- Du har kämpat så mycket, sa någon.

- Man gör det man måste, svarade jag. Det kändes obehagligt. Varför sa de så? Tycker de synd om mig?

- Du har kämpat för livet.

- Vilken förebild du är för dina barn, sa nån.

Nej. Man gör det man måste. Jag är inte förebild. Bara envis och stark.
Jag vill inte ha betyg på saken från så där lyckade människor.