Molnen, alltså.
Grå moln lägger sordin på allt.
Är inte det här årets jobbigaste tid? Ljuset segar sig tillbaka sakta.
Fortfarande är man mörkertrött och vill helst gömma sig i en låda.
Sommaren är långt fram och man vet ju aldrig om man lever ända tills dess.
Jobbet skvalpar på och det är bråttom, bråttom.
Om det bara kommer snö ur dem så står jag ut med dem.
Barnen behöver bli blöta och varma om kinderna.
Jag behöver vinter.
Dammen igår kl 07.45, innan snön föll.Yogapasset urartade till en tråkig stund. Vi blev tvugna att byta rum, Det var trångt.
Jag vilade. Kroppen ville inte göra ställningar och andas. Den hade ont och började darra.
De andras ljud störde mig så jag blev arg.
Jag slog huvudet iskåpet bakom mig.
Men jag rullade inte ihop mattan och gick hem. Fast det var ruggigt nära för känslan var som i mellanstadiet i skolan när man hade tråkigt och bara AVSKYDDE allt man måste göra bara för att man var lydig.
Jorden är i en förändringsfas - den vibrerar på ett nytt sätt - därför är vi i så dålig form, sa yogin.
En duktig flicka började prata om fysiken hos mönstrande värnpliktiga som väger 15 kg mer än för några år sen.
Hon har inte fattat att yogin ska prata och flickan ska hålla tyst.
Håll tyst! alla duktiga flickor.