Där går jag och (över)-anstränger mig med att tänja på gränsen för vad jag klarar av.
En liten lös dunk i ryggen ibland skulle sitta fint.
- Tack! sa en kollega idag när jag hade hjälpt till extra med några barn.
Litet tack gjorde mig en halvmeter längre.
Som om JAG hade gjort en liten nytta!
Arbetsförmedlingen ringde och undrade över planeringshjälpmedel som jag behöver. De ska försöka få arbetsgivaren att betala.
- Lycka till, sa jag.
- Jag vet, sa Arbetsförmedlningen. Men jag försöker ändå.
Vilket Mission Impossible det här är. Jobba fast man haft stroke. Korkat men utmanande och ofta roligt.