Strokarna på Södertörn träffades i Spårvägsmuseet. Man kunde kliva in i en buss från tidiga 60-talet och ett dito "pendeltåg". Roligt för oss gamla människor. Barnbarnet mitt, tio år, hade däremot inte så roligt utom när hon fick "köra" T-bandetåg utan skrikande småsyskon runt hälarna. Genast släppte en 40-årspappa in sin treåriga dotter. - Du kan stå lite bredvid, sa han.Alltid ska man släppa fram små barn utan att de behöver vänta. Tioåringen hade moget stått och väntat tio minuter på sin barnfria tur. Annars har hon småsyskon att ta hänsyn till.
Så hon ser INTE fram emot att bli medlem i Strokeföreningen, sa hon.
Tanter och gubbar och en massa småbarn. Fast småbarnen var reguljära museibesökare.
Spårvägstrafiken var väldigt vacker i början av 1900-talet.
Fina färger och uttänkta linjer. I en hästspårvagn fanns kamin, sittdynor och renfällar på golvet.
Och Medborgarplatsen hette Södra Bantorget.
Och Slussen var först med tunnelbana.
Museet är handikappvänligt, hiss och toa fungerar.
Kunskaper ur en mycket trött Strokehjärna.