Ingen minneslundsresa. Ingen moster kom för att följa med.
Hur besviken får man bli?
Ett strejkande knä satte krokben för det projektet. Visseligen får man förlåta äldre personers krämpor, självklart, men ...?
I morgon ska jag hjälpa en stroke-vän starta blogg.
Ställ er i kö, ni strokepersoner.
Man får förstås bli så besviken som man blir. Men när man har återhämtat sig kan man tänka på hur fint det är att sätta ett ljus i minneslunden en eller två veckor senare, när de andra brunnit ut. Det ska pappa och jag göra nästa helg.