När minstingen var 2-3 år for vi runt i Storbritannien med fyra ungar där bak i SAABen och i kassettdäcket hade vi ROxette.
Alla kände igen Roxette. Vi och britterna.
Det var flera veckor av INTE regn och ett litet jordskalv och vi bodde grannar med getterna i Skottland och ibland klättrade vi upp på ett grönt sankt(!) berg som var brant.
Jewel var 10 och klättrade högst. (Han är fortfarande den som ger sig av längst bort.)
I bilen hörde vi: I´m gonna get dressed for success...
Barnen lallade där bak.
Utom den gången i Södra London då alla var trötta och skrek och föraren glömde sig och körde högertrafik i rondellen.
Damen vi körde in i var ilsken.
Tills hon hörde att vi var turister.
Sen kom 14 poliser - efter 4 minuter - och var vänliga och en av dem pillade med telefonsupport från en kompis på en kabel i motorn och så gick den något skeva SAAen igång igen.
Lite tilltufsade tog vi in på ett vandrarhem i ett gammalt slott och sov en fuktig natt i nylonlakan.
I bilen nästa morgon rockade Roxette.
I augusti 2006 var jag vid Tantogården och hörde Janne Karlsson, Geroge Wadenius och Pugh Rogefelt spela bättre än förr men många samma låtar som då.
Ljudet var högt, (öronproppar), trots att det var utomhus så jag måste sitta på ett dansgolv tillsammans med en full snickare (söt och pratsugen) och några skuttande barn. Vi såg scenen bra.
Hemliga gästen:
Gissa! .... Marie Fredriksson!!! Men ny låt och det var som att möta en ängel: en till av Oss Som Överlevt (hjärntumör). Där stod hon och det lät så friskt men lite eftertänksamt. Grattis.