Ja du Susanne (förra veckans kommentar.)
Hur jag gjorde:
Gick i kognitiv terapi, faktiskt. Hos Örnen Örjan. Han fick mig att börja tänka på hur det är Nu i stället för förut hur jag blivit drabbad och vilka förluster jag gjort.
Inte trodde jag på honom första månaderna.
- TROR du verkligen på det där??? frågade jag när han ritade sina pilar och cirklar på whiteboarden. Svårt att fatta med den viriga hjärnan som hade så svårt att sortera intryck då.
- Det här är bara BÖRJAN på en lång resa du ska göra...sa Örjan.
Under tiden vek den värsta virrigheten av och jag började kunna ta tag i det som var jobbigast:
Balansen - tränade qigong lite, sedan yoga, rytmterapi RGRM.
Minnet - programmerade in allt jag skulle göra i mobilens kalender. Den pep och jag slapp känna mig dum hela tiden för att jag missat saker.
Ljudkänsligheten - öronproppar. Mobilens proppar med gammal van musik i.
Självhjälpsgrupperna - fick i uppdrag att bli igångsättare och startade grupper i strokeföreningen. Om man träffar många strokare lär man sig massor! Pratar man med de andra om sina skador eller sin syn på tillvaron nu så lär man sig massor om sig själv. Var tvungen att vara igång med grupperna rätt mycket.
Tröttheten - minskade medicinering sakta med hjälp av min bra neurolog. Och tränade upp orken med hjälp av arbetsträningen.
Och vännerna och mina barn som alltid vill GÖRA saker. De har föst runt mig på mycket och jag har vågat iväg för att någon av dem varit med.
Det viktiga är att ta emot hjälp som erbjuds och inte vara bitter. Det måste man aktivt välja tror jag.
Det känns lite för privat det här men nu vet du.