Jag har glömt att jag har det där, sa han.
- Jag säger att jag jobbar åt Försäkringskassan, log han.
- Nej, tänker du över huvud taget?
Honom orkar jag inte med mer.
- Varför skulle jag inte minnas min egen stroke? Jag är inte bra på att låtsas som om allt var helt som vanligt när han stapplar fram med kryckan och tjatar om samma saker jämt. Han sitter ju aldrig och pratar. Rör sig som en osalig ande över golvet.
- Jag hade en omvälvande upplevelse som jag övervann, tänkte jag.
Han hade en katastrof som han vill glömma. Har man övervunnit den då?
Sen att livet blivit trassligare och att man inte duger längre påminner en ju varje dag och varje vaken natt.
- Offerkoftan, har du offerkoftan på dig? undrar du och ler.
- Japp. Offerkoftan på, svarar jag. Den klär mig.
- Äsch, vi har alla varsinn, säger du. Vissa förnekar bara sin hårt. Deras sticks väl mest kan jag tro, säger du.
Sen tar vi in en öl och några nötter och lyssnar på skrålet från bordet intill.
Han stapplar iväg ensam.