Då hade vi haft en strokeföreningsträff och skulle åka taxi hem genom rusningstrafiken. Den är tätare nu när tullarna är borta. Bilen kom naturligtvis inte eftersom det stod port M i beställningen trots att vi var två olika som ringt och beställt till port N SOM i NIKLAS!!! Så nån stackars chaufför hade irrat och letat och inte brytt sej om att begära ut våra mobilnummer och ringa och fråga var vi stod!!!

Så är det i Stockholm, det skulle ALDRIG hända i Norrbotten.

Vi ringde naturligtvis till Resegarantin båda två. Lång väntan i telefonerna innan de svarade. De skickade en ersättningsbil som skulle komma om en fem - tio minuter. Den gjorde det men föraren kunde inte svara på tilltal och bromsade och svängde och gasade så ojämnt att jag genast började må illa. Dä borde jag ju ha kräkts i bilen.

Men.
Två kilometer hemifrån  drog han ut kortet och skrev ut kvitton.

- Ska du ställa av mej här? frågade jag lite förskräckt. Nu var jag ju ensam i bilen eftersom P hade blivit lämnad först.

- Nej, svarade han bara.

Hemma ville han knappt köra fram till huset och bilen rullade redan när jag klev ur. Kvittot fick jag inte heller så mitt sedvanliga brev men klagomål med bifogat kvitto till Färdtjänsten blir inte av den här gången.

- Är alla människor lika värda? frågade jag mej själv efteråt när jag vilade för att orka fortsätta dagen.

- Kanske. Men vi behandlas inte så.