Ett vitt kuvert på mattan innanför dörren när jag kom hem.Hellre hade jag velat ha en viftande hund på hallgolvet.De vita kuverten har under fem års tid betytt: Varning, blåljus! Alarm! Problem…Jo det var från F-kassan. Jag tog ett lugnande varv och ställde av mej sakerna på deras rätta platser innan jag tvingade mej att dra efter andan. - Gode Gud, gör inte så mycket krångel med mej idag. Jag var ju så glad. Jag vill inte bli arg eller ledsen nu. Sen öppnade jag kuvertet.Nehej. Ansökan om arbetshjälpmedel ska avslås. I mitt jobb behöver man inte ha en mobiltelefon som minneshjälpmedel, skriver människan. En mobiltelefon ÄR inte ens ett minneshjälpmedel. (Det står väl inte på eran lista för den upprättades väl långt innan mobilen uppfanns! Surar jag.) - - - Menar du på fullaste allvar att en specialpedagog som arbetar med barn som har svårt med inlärning inte behöver minnas vad hon planerat eller behöver hålla reda på tiden??? Jag är arg. De senaste årens rad av kränkande beslut som ska överklagas inom tre veckor tornar upp i mitt trötta bakhuvud. Ilskan från underläge och maktlöshet stormar ur mej. Hon får huka i telefonen för att inte blåsas omkull. Men hon har ju regelverket att hålla i sej i. Det har inte jag. Bara mitt ifrågasatta behov av fel sorts hjälpmedel.Ett hjälpmedel som inte står på listan.Ett behov som inte är fysiskt och syns utanpå. Nästa dag. Min tidigare kollega har ringt och pratat med handläggerskan på F-kassan och förklarat att specialpedagoger VERKLIGEN behöver minnas och hålla tider. Hon har målande beskrivit hur glömsk jag kan vara… - Vi har haft ett expertmöte och bestämt oss för att bevilja mobilen som hjälpmedel, säjer F-kassan släpigt och vänt med ett alldeles nytt tonfall i telefon. - Du behöver bara ordna en offert och skicka den till mej.Sakta, sakta bokstaverar hon adressen och särskilt långsamt just siffrorna i postnumret. - Jag FÖRSTÅR att det är svårt, säjer hon smetigt. Nu, ja, när min kompis har förklarat att det jag har sagt och skrivit är verklighet. Då kan du förstå. Det står väl också i någon regel, att du ska vara förstående. Näej, privatisera Försäkringskassan, sälj den till Macdonalds. Om du alldeles nyligen har fått en stroke vill jag bara berätta att vi som har haft stroke alla ser livet genom nya ögon. Ibland måste man skratta åt den. Världen behöver nya blickar.
Har sökt med ljus och lyckta efter något ställe där jag som vollontär, kan ge mitt bidrag som kompis och medmänniska för stroke-drabbade. Var verksam i en frivillig-organisation i Malaysia, där vi samarbetade, med allvar och skoj och med stor framgång.Vi hade EN LÄKARE bakom oss och tre frivilliga fysioterapeuter, men vi hade många otroligt duktiga vollentärer. Sökte nu något liknadnde i Stockholm, men till min häpnad, kan jag ej finna något!!!!! Vi behöver en plats att mötas och hjälpa varandra, ha roligt och inspirera till nya krafttag. Tillsammans blir vi starka och styrka behövs i kampen tillbaks. Jag har ansvar, alla kan drabbas, vi vet inte bara när. Söker iformation om detta. Hoppas på svar. Vänliga hälsningar Maggi Haglund, Stockholm