självportätt

Publicerat i: Allmänt
självportätt

Identitet.

Nu har jag fyllt 6 år son strokare. Jag har slagits med mej själv för att förstå att man får finnas trots att man inte fungerar som förr och kan leverera som förr. Jobb. socialt liv, karriär... Jag är inte särskilt bra på att vara konsument heller.
När jag gjorde den här bilden hade jag svårt att se antal och därför blev mängden fingrar på händerna lite fel. Fast jag visste att det var så, orkade inte räkna efter, orkade inte rätta till.
Jag ville göra hemska ångestladdade bilder men gruppen jag målade med hittade alltid något positivt i varje bild, även om det så var ett litet stänk gul färg som så hoppfull ut. Misslyckat, kände jag.

Det var nog så att folk ville trösta genom att käckt påpeka att jag såg pigg ut, att jag var precis som vanligt, vilket jag inte var, att jag i alla fall hade överlevt...
Men jag kände bara att de tog ifrån mej min upplevelse.
Jag som kämpade med en omvärld som inte såg ut som förr, lät som förr, gick att förstå som förr.
Allt var som ett intelligenstest. Allt måste läras in igen och igen med möda.

Beslut och oförutsedda händelser stressade så jag trodde jag skulle bli tokig.

Jag minns den stora morgon då jag upptäckte att jag kunde laga frukosten åt mej och sonen utan att koncentrera mej totalt och bli alldeles besviken om jag glömde och tappade och gjorde fel. Det var en erövring! Allt blev rätt och jag hade bara gjort det "på en höft". Lyx.