Det är en stubbe - inte ett riktigt öga. Det tittade upp på oss där mitt på tallheden.
Måste man inte ständigt ha ett öga vänt inåt så att man kollar upp hur man håller ihop som människa? Det är ju så lätt att slinta, tappa balansen, snubbla, tappa tron och allt det där.
Skogens öga såg rakt in i mina rötter generationer tillbaka. På folk som trampat samma mossa och plockat samma lingon och andats samma luft i omgångar genom århundradena. Med eller utan stroke.
Om ni förstår vad jag menar?