Men jag är ju fortfarande en mamma, märker jag...
Även om tillvaron känns lite tom ibland behövs man just de där minuterna han har tid och lust att prata. Det gäller att vara lyhörd.
Den viktigaste uppgiften numera är väl att fortsätta streta på och tycka livet är spännande - man ska inspirera och visa att det finns en tro på framtiden... Kan det vara så?
Eller ska jag packa ihop nu?
vad menar du med att packa ihop? Låter mindre bra.
Är du den jag "bråkat " med på strokedebatt så ser jag gärna att du hör av dig.
I det här ämnet finns då för mig inga som helst genus eller åldrar om du förstår.
Fint att du lägger ut adressen till BlogDog.se en dag när jag orkar ska jag fixa en egen blogg. En minsting på 19? Du menar år alltså. Jadu har en minsting på 22. Allt går svindlande snabbt.