2 Jag hittar inte det hemska brevet. Letar. Provar skriva ut en blankett.
3 Jag ringer och kollar om det är rätt blankett. (Har faktiskt ett direktnummer till den enda handläggaren som varit hjälpsam)
4 Doktor ska bedöma.
Men han är på FN-uppdrag i ett halvår.
Jag krånglar mej fram till vårdcentralens distriktsläkare som jag aldrig träffat. Till sist förstår jag att man ska ringa var femte sekund när det är upptaget. Sen ska man hamna i ett system av "Tryck ditt personnummer..." Efter flera försök blir det rätt. Jag är förbannad och beter mej högst ohövligt men får ändå en tid fast inte nu utan i januari. "Försäkringskassan är hårda och de blir ännu hårdare nu", säjer doktorn.
5 Jag vill gå hos en neurolog eller rehabläkare som fattar vad det handlar om. Det får jag inte.
6 Framför mej ser jag en vår med hemska möten med försäkringskassan där de ställer krav på att om jag inte... så får jag inte... Och egna krav på mej själv: jag vill orka jobba. Men jag kan inte gå upp till halvtid genast eftersom jag fortfarande inte VET att jag orkar med den tid på 25% som jag jobbar nu. Jag håller fortfarande på att vänja mej.
7 Tänk om man hade STÖD av försäkringskassan och vården och arbetgivaren så de underlättade... om jag slapp samordna alltihop. Jag pallar inte. Har ju fullt schå att samordna min egen privata vardag.
8 Jag ger upp. Gråter.
9 Tänker att nu stressar jag fram en ny stroke.
10 Bestämmer mej för att jag vill jobba. Fast kan inte heltid. Slutar gråta.
... Fan. man vill hjälpa dig på nåt sätt! Förbannade jävla regering och försäkringskassa och läkare. Fattar dom inget?!? Grrr. Jag har lust att drämma deras skallar i bordet! Jag önskar att dom fick uppleva hur verkligheten ser ut när man är sjuk.