Det har gått några år. Nya tankar susar runt i huvudet. Nya vänner fikar runt ett vackert juldukat bord hemma hos L .
Vi är i olika faser av den långa vägen tillbaka. Till jobb, arbetsträning, acceptans av sjukpensionering, till vardagsliv. En svårare kamp än jag nånsin trodde i början av tillfrisknandet.
- Jag åkte ut från rehabkliniken för att jag bara grät! sa jag. Ingen hade förklarat det där med att man kan få humörsvängningar. Jag trodde jag blivit galen.
- Man var ju ledsen efter stroken. Jag grät mycket, sa P.
- När jag kom hem efter hjärnblödningen välkomnade grannarna mej och jag bara grät, sa F.
Min granne Roffe kom in med en blomma när jag varit hemma några dagar. Först kände jag inte igen honom. Jag var ju färgblind i flera veckor efter stroken. Han var ju svart/grå/vit och jag minns att jag tyckte han hade blivit så gammal.
- Men du ser frisk ut! Var glad att du överlevde! sa Ylle hurtigt. (Jag gallskrek inombords)
De vänner jag har kvar är beundransvärda. De som avvikit sörjer jag ibland.
De nya vännerna är otroligt spännande! Många skratt. Olika liv.
Människor jag aldrig hade mött om jag fortsatt ånga fram fartblind som frisk.