Mitt i mörka December står jag här och tittar ut på fasaderna mitt emot. Lampor och adventsstjärnor och ibland röda gardiner. Ett fönster hag blinkande blåljus som en ridå innanför rutan.
- Vad är det man inte ser där innanför? undrar jag.
Min strokekompis ringer och ondgör sej över svårigheten att hålla ordning hemma. Alla kuvert och papper sprider ut sej över bord och stolar. Innan man vet ordet av har matplatserna i köket dränkts av kuvert från Försäkringskassan.
För att inte tala om alla beslut man måste minnas att överklaga inom två månader. Om man nu hittar dem och kan dra fram ur minnet när de ska göras.
- Det är väl bara att plocka i ordning! säjer folk glatt till oss.
Men det är inte det. För i så fall hade vi redan gjort det.
Vad ska man spara? Vilket tar man först?
Hur stoppar man in allt i pärmar? Hur hittar man tillbaka det igen.
Oordningen beror på att vi behöver SE allt för att komma ihåg annars glömmer vi. I våra skallar finns inte längre arkiv för Saker Som Ska Ordnas Snart och Sånt Som Kan Vänta Lite.

Vadande i oordning masar vi fram genom vardagarna.
Det ÄR inte bara att rycka upp sej.
För i så fall hade vi redan gjort det.
Det är inte ens bara att acceptera att nu ser livet ut så här.
För vore det så enkelt hade vi redan gjort det.