såg vi på Dramaten,

K och jag

så nu borde  VI ha något slags pris

eftersom föreställningen var full av uttryck

och tokhögt skrikande,

och spott och spring

men scenografin var fin,

en massa kartonghus skurna och limmade ihop av flyttkartonger från Clas Olsson,

jättejättefina,

och allt slutade till sist lyckligt:

med applåder och blommor

som tur är.

Lite överkörd kände man sig efteråt.

Det finns för mycket,

konstaterade vi.

Konsten är att stänga av. 

 

Och nu var det nyss fredag 

och så drar en ny vecka igång

innan man hunnit blunda.