gör ni det?
Mina vänner, överlevnadskonstnärerna, alla strokers jag känner
överlever på att underordna sig ett sjukt system
där handikappomsorgens biståndshandläggerska har makt över ens resande
eller icke resande
ifall man skulle bli bortbjuden en helg
och inte mäktar med att planera
och hantera
en tågresa med anslutningar.
- Vad ska du göra i Mårbacka? vill hon veta, handläggerskan.
- Det finns väl ingen flygplats där? frågar hon.
- Klarar du att åka tåg själv?
- Du skulle ha ansökt om resa fyra veckor innan resan.
- Nästa gång måste läkarintyget vara högst tre månader gammalt.
- När fick du din stroke?
14 år sedan verkar hon inte förstå alls,
en stroke ska vara över efter så lång tid,
ser det ut som om hon tänker.
Där satt jag, bloggistan, som vittne
stöd och minneshjälpmedel åt min vän strokaren
och
irriterade mig på all överinformation om hur omöjlig hela processen skulle vara.
Hon hade väl nyss gått kursen
läst in reglerna
det lyste "Duktig socionom" om henne:
- Nästa gång måste du planera ordentligt och komma hit fyra veckor innan resan, sa hon.
- Det du sa nu,
kan man göra en metafor av:
som om du till en förlamad man i en rullstol som kommer hit
för att söka en riksfärdtjänstresa skulle säga:
- Nästa gång vill jag att du GÅR hit.
- Jag förstår, sa hon
och det gjorde hon inte
Det tog en hel eftermiddag och en hel födelsedagsmiddag med mycket vin att sluta vara arg.
Är det dags att återhumanisera det här landet nu?
hur gick det med celloresan?