Men snälla läsekretsen, nu kan ni sluta oroa er (alla 3).
Den blå världen har nu blivit galet kulört igen.

  Dottern M tog bilden. Tror man ser Karolinska sjukhuset lite.

Jobbet har gått fort och bra, inget hinner man men
en del dagar råkar man ordna till något som man aldrig trott skulle hända,
vilket nu har hänt mig.
Tyvärr finns det sekretess men man kan säga att flera års arbete börjar ge resultat.
Småleende går man därifrån. Jag går runt med en imaginär guldstjärna i pannan.

Så har jag småbråkat lite på Läraförbundet och hävdat att de inte tar specialpedagogerna på allvar.
- Jo, sa ombudsmannen. Vi gör det.

Jaha. Märker inte det.

Vi specialpedagoger kommer inte att få lärarlegitimation som specialpedagog.
Däremot för vår grundläggande lärarutbildning.
Det blir alltså ingen inplastad bricka
med "leg. specialpedagog"  på.
Det kommer att finnas uppgifter om saken i något dataregister bara.
Jag som vill ha vit rock och sjukhusbyxor och makt och härlighet och gå runt och vara legimiterad.

Dagens frågor från två yngre favoritkollegor:

- Hur gick det till när du fick stroke?
- Har du förändrats mot innan?

Jag svarade snällt och i det ögonblicket var jag leg.strokdrabbad och
ingen legitimation behövdes. Mitt ord gällde. 

Ni ska slippa svaren här, men en sak:
det är en ynnest att kunna gå. Glöm inte.

Man kan vara så mycket, hörrni läsekretsen.

  I morse.