Det är så här:
man hade låtsaskompisar när man var barn.
Ingen såg dem men man pratade mycket om dem.
Mamma och moster och storasyskonen
lyssnade och skrattade förmodligen i smyg,
bakom handen så där.
Själv såg man dem och hörde dem och pratade med dem.
De hade egna stolar vid frukosten i köket.
De lärde sig simma vid bryggan i Stäket.
Man var själv simfröken.
Simundervisningen gick till så att man kastade ner dem i vattnet en efter en.
Då lärde de sig simma.
När man hade glömt vagnen till dem hemma stannade man tvärt på trottoaren
och ritade en vagn i luften och ställde ner den på marken och körde
iväg med den och alla låtsaskompisarna fick åka.
Mamman och mostern drog varsin lättnadens suck då de
slapp att vi måste vända tillbaka hem och hämta dockvagnen.
Av detta minns man ingenting.
Det finns inte ens ett gammalt tummat Instamatik-foto kvar i nåt album.
Nu läser jag att varannat barn har låtsaskompis och att det
hjälper barnet att utveckla sitt eget jag. Dialogen man för med sin låtsaskompis (eller sina)
stärker jaget och utvecklas så småningom till den inre dialog man som vuxen för med sig själv.
På insidan.
Själv minns man ingenting.
Vet inte heller när de försvann och varför.
De hade varit bra att ha idag, de där typerna.
Vi hade nog haft trevligt.
Är det därför man envisas med att skriva en blogg till
en fiktiv läsekrets som man själv får besjäla och ha en
tyst dialog med?
Och med man menar man jag, som Apans brukar skriva.