Det finns strokare som pratar om att de går omkring med bomull i skallen efter stroken.
Tänkandet fungerar, fast segt och trögt.
Intrycken masar sig in i hjärnan och det tar längre tid än innan att uppfatta och
samordna.
Sen finns det strokare som bara pratar om ett förlamat ben.
Eller en fumlig hand.
Eller en efterhängsen glömska.
Jag tappar saker, jag.
Händerna öppnar sig mitt i greppet bara.
Om jag sen tappar tankar och meningar i talet på samma sätt vet jag inte själv.
Men det var därför det var stort att färdigställa en rosa hund med dessa
disträa händer. Det hade kunnat bli vad som helst, det där.
#2 -
-
annannan:
Vad som helst är vad det skulle kunna ha blivit om det vore mina så vitt jag vet alldeles friska händer och mitt ibland överkokande huvud.
Allvarligt talat så tror jag att sådana där hantverk verkligen är som gjorda för att tappa grepp. Det är därför jag inte ger mig på dem.
Dessutom tror jag inte mig om att det ska kunna bli så där fina rosa hundar. Men jag kan hålla Randig Katt, som naturen själv har gjort, med mat och kärlek.
Ska han vara Rosa Hund där vid älven, eller ska han bli Rosa Hund hos någon särskild?
#3 -
-
Elin:
Jag instämmer med min högst anonyma mor. Hunden borde heta Esko.
#4 -
-
mAria:
Annannan;
rosa hunden har flyttat till Stockholm, hem till K som har koll på levande marsvin och andra mera tillverkade smådjur. Han tycks heta Esko och jag är rädd att han bryter på finska numera.
Jag tycker verkligen inte att hunden ska be om ursäkt för sin färg. Han(?) är fin och unik och borde ha ett passande och tjusigt namn.