Så gott man kan, så klart, inget annat.
- Kan man komma fram där? var den stående frågan när vi idag
träffades över en kaffe och planerade
vad stroke-gänget ska företa sig om fredagarna fram till rytm-terapin ska börja
och sjön med gångslingan runt ligger tillgänglig igen i sin skog.
Snöröjningen, ni vet.
Det är svårt att komma fram med:
rullstol,
rullator,
elmoppe,
elrulle,
färdtjänst (förseningar)
och krycka eller käpp.
För att inte tala om barnvagn.
Man ska vara frisk i kroppen, bilburen och
helst försedd med egen snöslungetillsats
För då kan man skotta rent på handikapparkeringen.
Det behövs.
Eller så ska man bo i nuti ett köpcentrum.
Men till sist kom vi överens, även om jag ensam förespråkar den
provokativa modellen;
att boka bord på ett fik som tidigare har portat folk som tar sig fram med elmoppe,
komma dit elva personer
och ge ägaren en kurs i tillgänglighet och diskriminering.
Men det partiet får jag starta ensam.
Det blev ett annat fik, om vi får komma in,
en Nationalpark nära oss (plogar de?)
och något museum (jättetrappa utanför entrén)
som det blir definitivt svårt
att ta sig in i.
Men min tårtbit stod upp på assietten så nu ska jag gifta mig.
Morgon i ytterstadsförorten.
Ljuset är på ingång. Snart sommarlov. Jag vill ha snart genast.