Eller hur;
att vara unik är inte en lätt plätt.
Man måste hela tiden skriva om manualen
till hur man fungerar.
Alla manus till vad man ska säga, hur replikerna ska falla,
var motspelaren kommer in...
ska också formuleras om varje stund.





Nog vore det roligare att vara en fiktiv person.
En som hittats på av någon klok medievan ikon
med ett helt relevant arketypiskt utseende.
Visst vore det lite finare om man var uppfunnen utifrån ett behov,
en tom plats,
en betydelsebärande lucka i det stora sammanghanget...

Där det behövdes en sån som man själv,
fast lite tightare byggd
och mycket snärtigare i dialogen.

EN som för storyn vidare,
högljutt  smattrar fram,
ler gnistrande,

tar den där tjusige
44-åringen under armen och
drar hem honom till hörnsoffan.
Där han sen får sitta som en dekoration mellan gosedjuren.



Visst vore det snäppet bättre?

(och stroke skulle helt enkelt ha strukits ur manus i första korrekturet redan)
#1 - - Anonym:

hehe...jo man har ju fantiserat ihop ett par sådana personer. Men tycker nog ändå att vi (ofullständiga som vi är) är snäppet bättre :)

#2 - - asa:

gud i himlen vilken bra bild!

#3 - - mAria:

Vilken bild är gu så bra? Avanbilden va?

Det är inte bilden som är bra, det är själva lulälven som är bra. Sa gu.