Strykjärn som kommer innanför min dörr går alltid genast sönder.
Om de är ångstrykjärn slutar de genast pysa ånga.
Sen börjar de skvätta vattenfläckar på det nystrukna plagget.
Om de är torrstrykjärn slutar de genast bli heta.
Så är mitt strykjärnsläge.
Det är svårt och hårt att alltid gå i skrövliga skjortor till jobbet.
Har ni sett Chockolate - filmen av Lasse Hallström med Johnny D
i ena huvudrollen? Jag har sett den. Men inte tillräckligt många gånger.
Där öppnar den kvinnliga huvudpersonen en chokladaffär i den lilla
njutnings-fördömande staden och försök till utstötning ur gemenskapen
påbörjas med prästen och borgmästaren i täten.
Den likaledes utstötta och nomadiserande musiksnyggingen som spelas av Johnny D
knackar i ett desperat läge på dörren och erbjuder sig att laga den trasiga dörren.
Sexigt.
Dessutom pratar han med barnet till chokladkvinnan.
Man smälter som svettig choklad i det läget.
Men det höll på att hända här idag.
Jag spikade på min jularmatur och vem ringde på dörren -
om inte - en karl som letade efter
- Jocke, den långe snickaren?
försökte han.
Jag tror han kom för att mitt spikande lät professionellt och kvinnligt.
Nej, jag bjöd inte in honom.
Såg honom faktiskt inte ens.
Sonen öppnade och avstyrde i vanlig ordning besöket.
Mannen var "inte tillräckligt snygg, inte tillräckligt gammal och inte tillräckligt
hjälpsam", han fick gå igen.
Alltså kan det inte ha varit Johnny D.
Hej hej, man får spika själv.
I sin skrövliga snickarkjol.
ångest-strykjärn heter det