Bra film.
Min absoluta idol Leif André var med där. Bästa stunderna var när han var en enslig
övergiven båtägare vid en brygga, törstande efter fikakompis. Då var det vackert och sorgligt.
70-talet stod som spön i backen filmen igenom.
Storyn är baserad på en narkotikhärva från verkligheten i Sverige.
Grabben som var huvudkaraktären var exakt i min ålder det året så han
är idag också 50 plus och går omkring och känner sig
passé och förvånad, som vi alla medelåldringar.
Och Ted Gärdestad sjöng i soundtracket. Kändes lite konstigt, han var som utomjordisk redan då.
Hoola Bandoola hade suttit bättre. Särskilt med tanke på storyn i filmen.
Fast då hade filmen behövt heta Cheops Pyramid eller Flickan och Kråkan, vilket inte hade varit lika poetiskt som nu.
Gå och se Himlen är oskyldigt blå nu hela läsekretsen så kan vi ha en kommentar-debatt efteråt.
Vi kan vispa upp adrenalinet och slita varandra i verbala stycken.
Man fick fika innan filmen hos trevliga tjejer som bor precis intill kvartersbion i förorten.
Kan det bli bättre? (Jag tror inte jag kan lova hela läsekretsen fika hos dem, men det finns
caféer.)
Boka biljetterna genast.
Jag tyckte det var jobbigt att Björn Källman var obehaglig - han ska vara mysig, inte obehaglig. I övrigt en jättefin film. Men finns det fortfarande kvartersbiografer? Var? Jag fick se den på kungsgatan.