De där unga (fast jämförelsevis gamla) blivande föräldrarna är ena bortskämda och kräsna typer. Jag vill inte jobba mot en sån målgrupp.
- Vad jag än gör så får jag kritik...så vill jag inte ha det.
De kan bära sina bäbisar i skynken på det afrikanska viset. Ett skynke var, varannan gång, dela jäkligt LIKA och så ska vi ha slut på alla ojämlikheter och det ska hända NU.
Något jag inte ska jobba med:
Människor.
Särskilt inte barn och kollegor.
I två dagar har jag varit totalt OLÄMPLIG och det är plågsamt.
Förr har jag kunnat skydda mig själv från stress - tagit hänsyn till stroken, anpassat aktivitet nästan efter förmåga.
Nu har jag blivit engagerad.
Skit också, tänker jag. Det smärtar. För rätt blir det inte varje dag.
Nu träffade jag på en psykolog som ska ge konsultation (handledning).
Genast blev jag oduglig.
Började tänka för mycket.
Sa fel saker - träffade på barn som inte vill lyssna och samarbeta.
Blev besviken på resultatet.
Jag brukar vinna förtroende. Nu vann jag ilska bara.
Det är inte roligt att vara arg - det ligger så nära till att bli förbittrad.
Men igår kom en bra kommentar i bloggen angående min numera nedlagda barnvagnskarriär:
"När jag är ute och går /haltar så brukar jag bli
omkörd av en frustande och svettig barnvagnsförare,
då brukar jag fundera på om det inte var bättre förr
men man vill ju inte stå i vägen för utvecklingen,
så jag flyttar snällt på mig" Från Bluesmannen
Så nu kan jag vara lite halvglad i alla fall, ska bara hitta yrket jag kan passa in i.
Möjligen surdegsbagare? Då måste man väl vara bra på att vara sur?