Det var precis som en söndagsmorgon.
Regnet hade fallit och tvättat rent i hela vegetationen på väg till jobbet.
Helgen var en dag för kort den här gången, vi hade ju avslutning på
min lediga fredag.
Sömnig stegade jag in till en utvärderingsdag, helt ovetandes om vad som skulle hända.
Ja, jag hade läst mejlen, jag visste men hade tvärglömt.
Här tvärglöms ganska stora och många saker av bara farten.

Utvärderingen var rolig, vi skrattade många gånger.
Vänsterhanden skrev fel bokstäver och i fel ordning (det är alltid jag som skriver,
jag sopm skriver fel så mycket).
Med a little help from my friends blev det tänkt, formulerat, korrekturat och rättat
och layoutat och ännu ett dokument kunde fogas till historien för att
länkas till framtiden i skolans utveckling.

Det är roligt att skratta.

Det var precis som en fredagseftermiddag när vi samma dag gick hem
genom den gröna grönskan.

Framme i tätorten stod en ringduva i en pöl och tvättade fötterna.
Det var den jag tog en bild av:

Den gick lite diskret därifrån när jag tog fram kameran, som om jag tagit den på bar gärning, vilket jag ju också hade gjort.

Tänk om duvan har gråtit ihop hela pölen? undrade jag. Tänk om duvans äldste son snart fyller 30 och duvan går runt och funderar på ett litet sentimentalt tal att hålla till sonen vid tårtan. Tänk om duvan inte kommer på något att säga utan att tårarna rinner och stoppar tankeverksamheten.
Tänk om det inte går att framlocka något klokt.

Kan man stå där vid tårtan och bara säga:
"Hm hm hm... ovillkorlig kärlek... det var... allt jag hade... att säga",
och sedan trippa vidare och låtsas som att gråten aldrig har hänt?

Kan man det?
Eller ska man diskret torka fötterna i den fräscha grönskan och påstå
att man glömt?