Man FÅR inte tycka synd om sig själv.
Möjligen om man är förkyld eller glömde att man själv hade födelsedag.

Man får tycka att man gör konstiga, dumma, galna, korkade saker.
Om man skrattar lite och är lite ironisk.

Man FÅR inte tycka synd om sig själv - prata med folk som haft stroke, så får du höra.
Stålnackefolket
- de som stapplar vidare om de så bara har en fungernade tå att gå på, som riddaren i Monthy Pythons The holy Grail, han som fäktas, blir avkuren ett ben, en arm, ett ben till, en arm, och ALDRIG ger upp.

Så fungerar det när man fått en ordentlig smäll. Man vickar liksom tillbaka från slaget läge upp till vilket läge som helst som ser upprätt ut.
Man ler.

Man tycker inte synd om sig själv.



En del vill inte att man pratar om hur det fungerar efter stroken.
De vill vara friska och förtränga och förneka. Det är lättare om man inte pratar om funktionsnedsättningar.
Som om de försvann av att man inte ser dem.
En stålnacke böjer sig inte för vinden - han välter med ett brak och kommer aldrig upp igen.

Jag fattar inte - stålnackarna stoppar väl upp en uteckling - mot att funktionsnedsättningar av alla de slag
accepteras och välkomnas i samhället, kulturen, vad ni vill.



Men tycka synd om sig själv? Bara om man fått P-böter eller om man måste stiga upp för att jobba på morgonen.
Där går gränserna, det är reglerna.

Hej från Gnällträsk.