Men nu tar jag i igen. I Stoke-kontakt finns en artikel.
Återkommer om den.
Precis när jag äntligen lyckades slappna av och bli lat och långsam skulle man börja jobba igen, i morgon, alltså. Fast bara en dag. En-dagars-vecka blir lagom. Sen är det fredag och jag är ledig.
Sonen säger att jag slappnade av när jag fick lite decibel i mig (på hans spelning på Mosebacke) och tar åt sig äran.
Varsågod, tänker jag, du är bäst.
Jag är aldrig bäst.
Jag finns knappt.
Morgnarna är jobbiga innan jag märker att kroppen vill gå omkring och faktiskt koka te och hämta tidningen.
Då finns jag knappast alls.
Framåt ett har jag tinat upp ur sömnen och kan ta egna små initiativ som att hämta ett täcke till tevesoffan.
Eller, som idag, gå ut i snön och nästan frysa bort fingrarna.
Då har jag nära-livet-upplevelser.
Men sitter jag stilla och läser eller stickar blir händerna kalla för inne har vi ingen värme.
Det har väl ingen nu.
Om kvällen går tiden ruggit fort och ingenting blir ändå gjort för det är ju snart dags att sova.
Hur ska ett jobb kunna få ut något av min närvaro? undrar jag.
hej! En nykomling här.... Ville bara säga att jag känner så i det du skriver!! Mina barn är så fantastiskt värmande med sina uppmuntrande kommentarer och sin förståelse, trots att dom är små, eller halv-små kanske jag ska säga (5 och 8 år). Men får jag höra att "- Mamma, du är trött va? lägg dej och vila lite så tittar vi på en film en stund." "- Ja men...", säger jag då... "-Mamma, du är världens bästa mamma, och ännu bättre när du vilat en stund. Jag säger till om någon ringer." Och så får jag en puss och går/rasar ner i sängen en stund, med dåligt samvete men varm i kroppen av kärleken från dom små filosoferna jag har ;-)
hälsningar/Pia