Nu har jag börjat häva mig upp till de friska människornas nivå igen.
Om det nu var dunderinfektion till följd av influensa, som jag tror eller
nåt annat, som doktorn tror,
kvittar numera.
Jag kan ana smaken av kaffe. Det är det enda som betyder något.
Det finns folk i världen som inte har något luktsinne kvar och dem är det synd om, bestämmer jag nu.
Tänk er att försöka njuta av en latte; smakar beskt och sött, bara.
Glass; smakar fett och sött bara. Äckligt.
Leverpstej; smakar salt, sött och fett. Intressant konsistens, i o f sig.
Mjukt bröd; smakar sött och grovt, en aning salt. Jag gillar inte sötat matbröd och de smyger ner socker och sirap i alla bröd du kan tänka ut, jag lovar.
Räkor; salta, gummikonsistens. Kul att tugga på EN gång.
Ost; salt och fett och faktiskt lite sött.
Kalles kaviar; sött och salt och surt. Inte kul.
Rött te utan mjölk o socker, smakar ingenting.
Pasta; jobbig konsistens utan smak, bara aningen salt.
Saltgodis (blev desperat igår) ; salt, sött och surt. Våldsamma blandingar. Det vill jag inte uppleva igen.
Roligast är att tugga på nötter.
Låter kul, känns knastrigt och smakar söt-beskt.
Något annat som faktiskt fingerar är kvisttomat från Holland med lite örtsalt på. Där har man smakerna i fin avvägning; sött, beskt, salt och surt i en fin syntes.
Grapefrukt är också favoriten; beskt, surt och sött i rätt proportioner. Roligt att gräva ur den och sörpla juicen.
Idag ska jag prova sushi men befarar att det blir tuggandet och wasabin som ger upplevelsen. Kanske också sällskapet; en bebis och en kollega, ute på lokal.
Jag som är van vid soffan och knappt vet hur man för sig utanför den längre. Ut i vida världen med mig.
Kumquat, den där citrusfrukten som ser ut som körsbärstomater och där man äter skalet också, tränger genom den värsta förkylning!