- Och vad vill ni mig? röt han när han trädde in i rummet.
Så slog han sig ner och påbörjade ett bullrande samtal. Våra försök att tillsammans lösa korsordet i City Stockholm bleknade bort för nu kunde vi inte längre höra varandra. Hans röst hade tagit hela luftrummet i besittning. Det var bara att bli tyst och lyssna.
Om man ville ha något inflikat fick man vara snabb och ta i från tårna. Det blev bra träning för mig som på den tiden hade svårt med timingen i samtal. När jag hade mobiliserat vad jag skulle säga hade samtalsämnet bytts ut för länge sedan. Då var det fånigt att ta till orda och jag väntade in nästa tillfälle, vilket jag oftast inte heller hann med. Det kom en hel del tystnad då ur mig.
Personalen försökte parera och balansera hans yttranden när de var alldeles för våldsfixerade. För mig som dagligen umgicks med ungdomar kring 16 -årsåldern kändes det vant och hemtamt.
Det var bara att använda den snabba käftkastning jag tränade på tillsammans med dem där hemma.
Men det här var en man i medelåldern.
Det var nog inte en stroke han var där för att rehabilitera utan kanske skador efter en MC-olycka. Det kändes mer följdriktigt när man såg och hörde honom.
Det har gått många år sedan dess och jag undrar hur det gick med honom.
Finns det fortfarande någonstans dörröppningar som fylls av hans resliga lekamen med frågan: - Och vad vill ni mig?
Jag tänker på den suveräna öppningsrepliken.
- Och vad vill ni mig?
Blev han finansminister sedan?