Älven i juli. En kväll som faktiskt hade lite mygg. Nu har jag väl skrapat rent bland mobilens bilder som togs för det här ändamålet; sitta och flasha i bloggen. Bra när man inte har något mer att skriva. Här händer ju inget. Jag vilar ju. Det SKA vara tråkigt att vila. Det är då man vilar.
I morgon blir det jobb igen och hjärnan ska vara påslagen.
De kommer inte ihåg att jag är trötter på jobbet, kraven har ökat. Men vissa saker slipper jag fortfarande trassla in mig i. Jag behöver exempelvis inte vakta ute på rasten. Men jag smygtränar på det i alla fall. Vill ju vara duktig. Eller rättare sagt: vill ju bara veta vad jag klarar av. Barnen är ruggigt många och myllrar runt och man ska hinna ha överblick över skeendena. Träning ger trötthet.
Hört av strokare de senast dagarna:
- Jag vill ju arbeta för att det ger en värde. (Från en som är ännu tröttare än jag och ofta klagar på att engagemanget i strokeföreningen är för jobbigt.)
- Det går SÅÅÅ bra, jag går ju på min sjukgymnastik och på gymmet. Jag har likson kommit ifrån det där med stroken. Från en som inte vill träffa sjuka människor. Men gärna träffar MIG.
- Nu är det hjul igen! Från R i rullstolen.
Hört av min narcissistiske doktor:
- Men du är ju hopplös! (när jag glömt kolla hur mycket piller jag har kvar).
- Ditt blodtryck blir högre när du träffar MIG! med ett förnöjt leende.
- Vad duktig du är som orkar jobba så mycket!
I Vårdguiden finns en artikel om stroke-insjuknande. "Stroke en kamp mot tiden." Kolla.