Minns ni i somras när tiden var lång och seg och varje sak som hände kunde avnjutas med full uppmärksamhet. Och oro kunde bli hur stor som helst - det fanns mycket utrymme helt enkelt.
Nu går det fort.
Smaker och dofter flimrar förbi och är sedan borta. Människor passerar och röster och fotsteg far förbi med fartränder och svallvågor efter sig.
Vad ska det vara bra för?
Är det verkligen effektivt att alla fladdrar runt med blickarna i fjärran - riktade mot visionerna?
När själva verkliga nuet ligger långt bakom våra steg och vi bara nuddat vid det innan vi drar vidare.
Lurar vi oss själva bara?
Idag var jag på 83-årskalas och förundrades över hur mycket en pensionär kan trycka in i sin vardag. Det går att stressa även som 83-åring. Men glad blir man av det, det märktes.