Han tittade förebrående och åt upp alla laxbitarna och själv fick man snällt äta ris och soja.
Det var inte mysigt.
Det kändes inte fräscht att lägga hans ratade kattmatsburksmat på rullarna.
Sen gjorde han illa sig mitt i natten då han försökte hoppa upp på något högt och kom jamande
och måste sova på armen.
Det är som att ha småbarn igen.
Men han är snygg och stabil, måste jag säga. En man att lita på.
Han lägger inte ens särskilt stor möda på att försöka rymma längre.
Han är visserligen stor och ståtlig, svart och övertygande, men något fredspris blir det aldrig till honom, som han bär sig åt.