och kontrastvätskor.
DÅ känner jag mig hemma i samtalet.
Annars, när det gäller skolpratet, är jag en turist från Pluto.
Det är så mycket man ska verka veta och så mycket man måste tycka hela dagarna.
De mellanmänskliga skeendena är svåra och snåriga.
Ingenting förblir vant och enkelt. Det är en ständig process av spretande utveckling
att hålla samman.
Kan det vara så att fel omständigheter omringar mig?
Borde jag ha förblivit patient?
Nu har jag arbetstränat flitigt i flera veckor och snart är jag uppe i 75% arbetstid.
Vet inte om det är mot min poststroke-konstitution. Framtiden ska få utvisa det.
Men plötsligt sitter jag vid datorn med ett barn som behöver lugn, tydligt
bemötande och fast inramning.
Turiststämningen bryts, jag är tillbaka. Det är det här jag kan bäst.
Tänk om alla lärare vore bäst i elevmötet istället för i personalrummet....