Det gör ont

Publicerat i: stroke
Aj, igår åkte sonen hem till Stocholm.
Det gör ont när de far, eller hur? Man vill ha dem nära och med en mycket långt utsträckt navelsträng samtidigt. Föräldraambivalensen.
Han stod ut med ingenting i skogen i nio dagar. Förbrukade en månads bredband på de dagarna och hela ölförrådet jag hade finns kvar odrucket.

Han högg björkved. 
Själv högg jag mig i tummen och sonen lade ett perfekt tryckförband utan att tveka.
Jag hade ett ögonblick av okoordination där med yxan och det ska man inte ha när man hugger ved.
Det blödde ju länge, det ska det om man äter blodförtunnande medicin. Men tummen sitter kvar.
Yxan ser större och vassare ut nu för tiden, bara.

Och vet ni,   Vårdcentralen ligger fem mil bort  för de har sommarstängt i byn. Doktorn har slutat för att de skulle spara pengar.
Jag ringde en sjukcentral-upplysnings-sjuksköterska och beskrev tummen och omplåstringsmetoden.
- Det låter bra, sa hon. Kan jag få ditt personnummer.

Så bedrivs akutsjukvård i skogen.

- Du skulle ha tagit bort skinnbiten genast och sen satt plåster på! sa grannen. Skinnet kommer ändå att dö.

Här går jag med gammalt döende skinn under bandaget och glädjer mig åt att jag slipper bada i älven.

- På mig läker såren på tre dagar, sa grannen. Uppe hos dig tar det veckor!

- Ja, just det. Här uppe tar det veckor att läka en huggen tumme. Men bara några år att rehabba en strokad hjärna.