Hannen till sothönan som inte kommer och hälsar om morgnarna. Hon gömmer sig och ruvar, kanske. Han glider artigt fram till bron och gör en piruett innan jag går vidare. Varenda morgon.Idag tog tröttheten ett järngrepp om min vilja och jag måste som förlamad huttra under täcket hela eftermiddagen. Tråkigt.
Det blir väl så när man överaktiverat sig hela helgen sådär som jag gjort.
Ingenting kan rubba den ordningen. Inte kaffe, inte vitaminer, inte träning, inte yoga.
Bara sömn och sömn och sömn.
Det är så orättvist.