"Jag tycker man ska bekräfta sig lite lagom" skrev en.
(Var det där kritik?)
Jasså, lagom?
Är det när man skriver blogg som man bekräftar sig för mycket?
Eller när man pratar m andra människor?
Eller på jobbet när man försöker vara duktig?
Eller när man köper saker för att skapa stilen man försöker visa att man har?
Eller när man bygger om köket för att det ska se ut som i annonserna?
Eh?
Och hur bekräftar man sig lagom? För lite? För mycket?
Står i ett hörn och är tyst hela veckan?
Målar sig med consealer överallt så man inte syns?
Jag misstänker att man inte ska yttra sig om sig själv
och tro att man har något att säga någon?
Om man inte är politiker konstnär författare journalist radiopratare programledare i teve standupkomiker ... död.
Jag har funderat hela helgen.
Men det var ju jag som var ironisk och som råkade bli anonym i min sommarhuskommentar via modem och ny konstig dator. Det var inte kritik. Det var någon slags ironi över att man numera säger att man konfirmerar sig och opererar sig. Att konfirmera är att bekräfta i min språkvärld, och jag ska erkänna att det är oklart för mig vem som gör själva bekräftandet i konfirmationsfallet. Kanske är det konfirmanden som konfirmerar sig, faktiskt. Men det är inte patienten som opererar sig, guskelov, och det skrev du ju inte heller.
Hur man bekräftar sig lite lagom är en bra fråga. Faktiskt värd att fundera en hel helg över. Det har jag inte gjort eftersom det redan är söndag kväll när jag snubblar över frågan. Någonstans mellan att stå i ett hörn och inte säga något och att ständigt slå ner andras jag med sitt bekräftande av det egna, men som vanligt är det lättare att identifiera fel sätt än rätt sätt. För övrigt är du nog bättre på det än jag.