Som tack för all hjälp med allt jag ber om hjälp med...gav jag honom två vackra smörknivar (i plast )och ett paket icke KRAV-märkt kaffe. Själva plåtburken kaffet var i hade han redan, sa han.
Så den fick jag själv.
I morgon ska vi äta åttaårsmiddag.
Då är det 8 år sen jag fick stroke.
Det var en tisdag.

Vi hade precis helgen innan haft en inflyttningsfest för våra vänner för vi hade en ny lägenhet.
Massor av folk och massor av mat.
Roligt, tror jag det var. Minns inte.

Den tisdagen var jag på en skola och fick ett migränanfall som inte gick över. Det började kl 10 och jag svalde en Ipren och lite vatten.

Sen gick det inte över.

Jag jobbade vidare, duktig som jag var. Släpade stora rullväskan med datorn och allt materialet på bussen till nästa kommun där jag var uthyrd under eftermiddagen till en friskola.
Jag mådde så illa. Huvudet värkte. Nacken värkte på höger sida.
Jag såg inte, halva synfältet var nog borta, men jag fattade inte det då.

Det gick inte över.

I matsalen åt jag lite äcklig medhavd kinamat till lunch och pratade med biträdande rektorn och vaktmästaren som satt där då.
Minns inte vad vi sa.

Det gick inte över.

Sen jobbade jag flera timmar till men minns inte längre någonting.
Utom att jag gick hem kl 16 och det måste ha tagit en halvtimme att gå med kärran.
Framme vid porten kunde jag knappt andas och orkade inte ta mig in genomn dörren.

MEN.
Jag kunde ringa på mobilen till yngste sonen som var hemma lyckligt nog. (Eller olyckligt? Det kom att bli en traumatisk upplevelse för honom.)
Han kom ner och släpade mig tre trappor upp.

Jag kunde inte klä av mig själv och var blöt av svett och hade svårt att få luft.
Vänstra armen var kall och orörlig. Död.
Han klädde av mig och jag duschade.
När jag var klar kunde jag inte prata utan sluddrade som en fyllerist.
Tyckte det var lite roligt.
Svårt att andas.
Han ringde sin storasyster som genast kom.

Jag tror de kontaktade sjukvårdsupplysningen där sjuksköterskan sa att jag skulle till sjukhus.
- Nej, tyckte jag, låt mig sova.
De försökte ordna så någon kom och körde in mig till sjukhuset men det var väldigt svårt att få dit den personen snabbt.
Jag minns att de var mycket oroliga av att det tog så lång tid.

Ambulans hade de ingen tanke på, tror jag.
- Låt mig sova, tyckte jag, det går över.
Det var svårt att andas.
Det gick inte över.

Sonen satt vid fotänden i sängen och masserade mina fötter och befallde mig att andas IN
och andas UT,
som jag hade lärt mig när jag födde första barnet. Han visste precis hur man gjorde. (Hur kom det sig? Han var ju inte med på den tiden.)

Till sist fick jag äntligen skjuts till sjukhuset.
Men jag minns att jag tyckte det var rätt onödigt. Jag ville ju bara sova.

I ambulansintaget rullades en bår fram och då förstod jag att jag KANSKE var sjuk ändå...?

Det var oerhört skönt att få hjälp med andningen.

Sonen var 13 år då, dottern 24.
Hur man nu ska tacka dem? Smörknivar och kaffe räcker som inte.