...i dag igen. Det har kommit en liten kyla som lovar vinter.

Jag har misslyckats med ALLT jag gjort den här helgen.
Känns det som.

Men som avslutning såg jag filmen Twoo Weeks med Sally Fields och den var så sorglig att jag blev glad igen. Den handlar om en mamma som dör i cancer och de fyra vuxna barnen som finns i huset under de två sista veckorna. 
Bra film med passande alla helgonahelgs-tema.


 Det finns så här små bananer. Den här var med i simhallen som tröst efter ansträngningen. Min hand är en liten hand, inte en jättelabb.

Nu tycks den här bloggen kunna hämta in bilder igen. Så nu ska jag inte byta bloggställe längre.

I morgon ger vi oss på en ny motspänstig arbetsvecka. Med hårda nypor och sträng blick. Eller hur?
#1 - - annannan:

Tyvärr är det hårda nypor och sträng blick som gäller för mig, i alla fall gentemot medarbetare som genom att inte göra vad de ska ger mig mer jobb än jag ska ha.



Tycker alltid att stan är stor och lite otydlig i kanterna. Fast stan jag bor i har en klart avskuren kant - där Atlanten börjar slutar stan tveklöst! Jag borde nog gå dit och ställa mig oftare.



Som svar på kommentaren om artikeln om pojkarna med halva hjärnor: de var ju väldigt unga och anpassningsförmågan är ju större då - det finns ett större förråd av möjliga banor i nervsystemet att välja på.



Det var intressant att du fann det lättare att få texten uppläst för dig. Jo, ibland behöver man verkligen en uppläsare som visar rätt väg, sätter paus på rätt ställe och så vidare. Jag är nog själv inte alls bra på att skriva tydliga meningar, tyvärr. Jag självkritiserar mig i bakhuvudet, men det går ofta av bara farten i själva skrivandet. JAG vet ju vad jag menar!





#2 - - Anna j.:

av: ah okay :3 tack så mkt! vad händer hos dig då?