De grupper som jag har varit igångsättare till har träffats i flera år och fungerar mycket bra. De bestämmer själva vad de ska göra och har hittat rutiner för att hålla reda på varandra och träffas en gång i veckan.
Vi samlar alltid på nya intresserade och försöker få igång grupper när vi har lagom många.
Helst ska det vara fem sex stycken från början och sedan kan man plocka in enstaka personer på vägen. I från början skulle grupperna bestå av 8 - 10 personer men det har inte fungerat för oss. Människor som haft stroke har ofta lite svårare att organisera träffar och hålla reda på dagar och tider. De lider också ofta av trötthet som kan göra att dagsforman varierar oerhört. Man kan bli tvungen att utebli från en träff för att man bara är för trött.
Avstånden i Stockholm gör det också besvärligt då det kan behövas att man orkar resa från sin sida av stan till den motsatta.
Grupperna stöttar varandra och så småningom orkar man mer för att man vet att man blir förstådd och får stöd av de andra.
Det är snart sportlov. Jag ser ingen snö.
en blogg: www.silvergen.org vill att jag ska vara med på deras, vad ska man säga om det? Har dom frågat dig?