Damer i min ålder strök runt mellan klädhängarna på Indiska.
Utanför affärerna hängde gubbarna och hade tråkigt.
Vad ÄR det här?
Ska man behöva ha shopping som intresse?
Tråkigt intresse.
Men det var super-genom-roligt att gå i kylan i den där blekfisiga solen vi har. Kråkor såg jag. Snygga fåglar, faktiskt. De tänkte röja upp i papperskorgarna kring Farsta centrum tror jag. De såg målmedvetna ut.
Jag försökte idag hjälpa en strokare med att röja upp i ett rum hemma hos henne. Hon är sån att hon inte kastar saker. Det blir väldigt jobbigt om man inte kastar saker.
Till slut ligger det högar av allting överallt och man har en vag aning om vad som kanske finns var men jag tror det mesta är rent glömt. Har man krångel med minnet eller helhetsuppfattningen är det bra att lämna ALLT synligt för annars glömmer man bort grejorna. Nackdelen är ju att de ständigt kräver ens uppmärksamhet vad man än gör hemma. Svårt att städa blir det också.
Vi slängde några kassar med kläder och gamla plastpåsar.
Jag kapade tre pelagonior som vuxit sig halvmeterhöga och missat att utveckla bladverk. De får komma igen till sommaren.
Har ni tänkt på att varje gång man har en grej eller ett papper liggande i en hög pockar den saken på ens koncentration och vill ha ett beslut ur en. Kasta? Spara? Ge bort? Sortera in i en pärm / ett skåp?
Många saker kräver många beslut.
Man blir trött av det.
Som strokare med kognitiva svårigheter behöver man ha en person som medhjälpare när man ska fatta alla dessa beslut. Man behäver hjälp att avgränsa: Nu är det det här vi håller på med, börja inte med något annat, ska personen säga.
Det ÄR INTE bara att anstränga sig bättre.
Då skulle vi redan ha gjort det.
Det ÄR INTE lika som alla i vår ålder har det heller. Det är svårt, man måste ha varit med om det.