Sen lite Matrix. Nu ser jag filmen första gången. Jag förstår plötsligt de unga männen i solglasögon och långa skinnrockar jag såg vandra runt för några år sedan. Finns de kvar? De finns i filmen.
Det tog sex extra timmar att sova ut idag efter arbetsveckan.
Och igår var vi och såg Hedwig and the angry inch på stadsteatern. Rockmusikal.
Öronprpoppar var bra att ha. Och helst ögonproppar - de flashade med strålkastar på ett bökigt sätt. Hjälpte inte att blunda.
Men det var bra. Rock och teater och dans. Jag orkade. Jag klarade av ljus ljus och publik och myller. Moster I, 70+ , lånade fin höranordning och hörde föreställningen med T-slinga i sina hörapparater. Utan sladdar och hörlurar. Vad vi förundrades! Hon hörde omgivningen också.
Nu ska hon gå på teater flera gånger i höst för att hon vet att det fungerar!
Alla ungdomarna var med och en bror. Pjäsen handlar om att överskrida olika gränser, bl a genus.
Det finns en gräns mellan ni som är friska och orkar arbeta och vara duktiga och oss som är / varit sjuka och inte orkar som vi borde. Men vem har mest intressant liv? Vi utanförskapingar har en egen dimension av insikter och av begränsningar. Som Matrix är en egen dimension. Har någon kollat om Reinfelt har en kapsylliknande ingång i nacken?