Fågelföräldrarna gjorde hotulla störtdykningar mot oss om vi gick utanför altanen. Ibland måste vi ju smyga förbi för att nå fram till dasset. De hade boet i en klematis mot väggen. Det var ansvarsfullt och lite stressande med alla fågelkraven. Jag var ju  ändå där först.

Nu har en månad gått och 105 mil senare åt söder känner jag mig trygg på fågelfronten. I storstan ids ingen fågel vara hotfull när man går på toaletten.

Y och jag har gått fem kilometer med stavarna i skogen tre gånger den här veckan. 

- Neeej! skriker kroppen när jag tvingar den iväg. Efteråt är den så trött. Men lite stolt.
- Jag kan ju gå! brukar jag tänka. Det är inte så självklart.

Jobbet har börjat.  Jag drar min stroke-historia för de nya som jag kommer att jobba med. Inte roligt. Men folk är ju snälla.  Det är roligt med allt det nya som ska bli invant igen.
Hemma är jag bara 150% trött. Är det värt det?

Men man får jämföra ett år bakåt: hur var det då? Sämre.

 De små prickarna är ett gäng skrakar som tränar simning och dykning. Visst hade det varit roligt att se dem ordentligt?