Trodde vi nåt annat?
Jag som känner strokare i många former som inget hellre skulle vilja än att jobba lite, jag vet det med säkerhet. Och vi som är tillräckligt friska för att kunna arbeta lite tas inte emot på arbetsmarknaden.
Vi vill ha mångfald, säger de. Med fingrarna korsade bakom ryggen.
I Guantanamofängelset kläs de fångar som trilksas med att vara icke helt fogliga i orange färg så alla ska veta. Så kan vi göra med oss också. Tvinga alla gå i orange overall så alla ser att vi inte vill bli tillräckligt friska.
Man kan dra ner ytterligare på sjukförsäkringarna och dela ut pappermuggar som vi kan tigga ihop pengar i. Vi som orkar kämpa för allmosor.
De andra har väl en fru. Eller så är de kvinnor och ensamma, då gör det ju inget hur det går för dem.
Det paradoxala är ju att både vissa regeringsmedlemmar och utredare av försäkringskassan och arbetsmarknaden själva kommer att drabbas av strokar i framtiden.
Och då ska vi ta emot dem med öppna armar i vår förening. VI vill ha mångfald!
Är det inte samhället som är sjukt?
Klart slut från Bittergränd.
Hanna igen!
Vill få ur mig en del, tycker otroligt synd om mig själv just nu. När jag fick stroken sa läkarna att jag (eftersom jag var så ung -23 år) hade alla möjligheter att komma tillbaka! Jag väntar fortfarande på att bli mig själv igen - att ha en klar hjärna utan en massa bomull som gör att tankeverksamheten går så långsamt. Går omkring med stirrande blick för jag är så trött. Börjar ge upp tanken på att hitta mannen i mitt liv. Är desperat efter kärlek och bekräftelse.